.
Tanken av att alla har blivit sårad någongång av ordet vi kallar kärlek och ändå gör vi om samma misstag. Det är ingen lätt strid mellan en själv och känslorna men jag vet att alla är en vinnare i slutänden. Ensamhet är allt som behövs och så kommer tankarna tillbaka till de bra stundera man fick uppleva, det är väldigt sällan de dåliga minnena som kommer upp, de minnena som hjälper en att glömma den där underbara personen.
Visst, alla säger "du och jag föralltid" men har ni tänkt på att ordet "föralltid" nästan aldrig har existerat i ett förhållande? Den där smällen, de där tårarna kommer iallafall. Jag tycker man ska ta skiten på engång istället för att skjuta upp den, för min bild har alltid varit så att jag ska flytta härifrån, de flesta är påväg härifrån precis som jag, de flesta av de som flyttar har precis haft ett förhållande så plötsligt tog slut, så här är frågan, varför fortsätter ni? okej jag vet att ni älskar personen mer än allt men hellre tar man smällen bland de man känner istället för att ta smällen när man har flyttat och inte har någon där, det är i det tillfället en riktigt bra vän är till för, få upp dig på fötter igen, hjälper dig upp från botten du egentligen aldrig nådde.
Fast vissa har den oturen att ens bästevän vänder ryggen till, tänker bara på sitt eget bästa, nästan som en tävling om vem det är mest synd om, fast man bara har pratat om henne/honom hela tiden, försöka fixa upp livet för just den personen för allt man gjort tycker man att man ska få vara i centrum en enda gång, få en klapp på axeln och höra orden "det kommer lösa sig" men de orden får man inte höra och vet ni varför? Det är ingen riktig vän, utan en självisk person som bara tänker på sig själv jämt och ständigt. Jag vet jag har upplevt detta men jag var stark nog att säga ifrån och gå vidare till någon jag verkligen kunde lita på, fast det kan jag än idag och det är jag glad över.
Fast bråk med en väldigt kär vän är också något som är vanligt, allt för vanligt. Små saker som blir till större ju längre man håller det inom sig. Förtroende som blir mindre för varje gång och lögner som samlar sig. Då är det inte samma sak längre, det är inte som det var förut men ändå vill man inte tro att det är något fel mellan dem. Förändringar sker, man blir sur över det och så blir det ännu mer bråk.
Kärlek och vänskap är måste vara släkt med varandra, vare sig det är en sann vän eller en man älskar så blir man lika sårad för det. Men jag är glad, jag är lycklig, jag har det jag behöver för att kunna se ljuset i tunneln och jag har flera vänner jag älskar över allt annat fast vissa mer än andra. Jag är stark nog att stå emot allt skit som kommer emot en, jag är en överlevare!
Visst, alla säger "du och jag föralltid" men har ni tänkt på att ordet "föralltid" nästan aldrig har existerat i ett förhållande? Den där smällen, de där tårarna kommer iallafall. Jag tycker man ska ta skiten på engång istället för att skjuta upp den, för min bild har alltid varit så att jag ska flytta härifrån, de flesta är påväg härifrån precis som jag, de flesta av de som flyttar har precis haft ett förhållande så plötsligt tog slut, så här är frågan, varför fortsätter ni? okej jag vet att ni älskar personen mer än allt men hellre tar man smällen bland de man känner istället för att ta smällen när man har flyttat och inte har någon där, det är i det tillfället en riktigt bra vän är till för, få upp dig på fötter igen, hjälper dig upp från botten du egentligen aldrig nådde.
Fast vissa har den oturen att ens bästevän vänder ryggen till, tänker bara på sitt eget bästa, nästan som en tävling om vem det är mest synd om, fast man bara har pratat om henne/honom hela tiden, försöka fixa upp livet för just den personen för allt man gjort tycker man att man ska få vara i centrum en enda gång, få en klapp på axeln och höra orden "det kommer lösa sig" men de orden får man inte höra och vet ni varför? Det är ingen riktig vän, utan en självisk person som bara tänker på sig själv jämt och ständigt. Jag vet jag har upplevt detta men jag var stark nog att säga ifrån och gå vidare till någon jag verkligen kunde lita på, fast det kan jag än idag och det är jag glad över.
Fast bråk med en väldigt kär vän är också något som är vanligt, allt för vanligt. Små saker som blir till större ju längre man håller det inom sig. Förtroende som blir mindre för varje gång och lögner som samlar sig. Då är det inte samma sak längre, det är inte som det var förut men ändå vill man inte tro att det är något fel mellan dem. Förändringar sker, man blir sur över det och så blir det ännu mer bråk.
Kärlek och vänskap är måste vara släkt med varandra, vare sig det är en sann vän eller en man älskar så blir man lika sårad för det. Men jag är glad, jag är lycklig, jag har det jag behöver för att kunna se ljuset i tunneln och jag har flera vänner jag älskar över allt annat fast vissa mer än andra. Jag är stark nog att stå emot allt skit som kommer emot en, jag är en överlevare!
Kommentarer
Trackback
