Dikt
Hörde du mig när jag skrek de orden?
Hörde du mig när jag skrek för full hals?
När jag skrek så högt att det hördes över hela jorden.
När jag skrek så lungorna sprack. Hörde du mig alls?
Du sa att jag skulle öppna upp ögonen för livet.
Att jag var blind för att jag inte såg färgerna.
Men det var ändå jag som tog första klivet.
Jag som fick stå ut med sorgerna.
Snälla, släck inte ljuset.
Säg inte att det är över, för det är det inte.
Bränn inte ner huset.
Du är starkare än så, det var alltid jag som var den svagsinte.
Dansa runt orden, sa du.
Vad menar du? frågade jag.
Du svarade, tänk inte, gör det bara nu.
De orden har funnits kvar hos mig sedan dess. Natt och dag.
Snöflingorna dansade runt oss den där vinterdagen.
Våra skor var genomblöta, men vi kunde inte bry oss mindre.
Jag ville inget säga, men jag hade alltid den där känslan i magen.
Den där känslan om att nåt var fel. Det skar i mitt inre.
Nu flyger du med svalorna. Högt upp i det blå.
Jag hör fortfarande din röst.
Det svider i mitt hjärta när jag tänker att jag aldrig igen kan dig nå.
Att veta att du har det bättre nu, det är min enda tröst.
Lyssna på dessa ord, snälla.
För de är de enda jag någonsin har velat säga.
Det är inte min mening att störa, aldrig velat gnälla.
Nu kan du åtminstone inte för orden väja.
Hörde du mitt skrik?
Det sista jag sa till dig. När du kollade in i ögonen på mig.
När jag skrek mig vit som ett lik.
De sista orden jag hann säga, "Jag älskar dig".
