I hate goodbyes
Jag vet att det inte kommer att bli som vi sa det. Vi kommer att flytta ifrån varandra och starta om våra liv på helt olika sätt. Ord kan vara ett löfte men ord kan även vara lögner och jag vet inte vad jag ska tro. Det kändes bra igår, men tydligen skulle allt förändras och bli det mest negativa jag har varit med om.
Du är två olika personer beroende på tiden. Jag vet inte om jag ska gå vidare, jag vet inte om jag vill ta upp det med dig för jag vet nog svaret redan. Jag vill inte bli krossad igen, jag vill ha dig men jag vågar inte satsa och ta steget för jag vet att vi knappt känner varandra längre, det stör mig. Jag hatar mig själv för hur jag känner för dig.
Jag vet om att jag låter självisk. Detta kommer att få sitt slut och jag måste göra mig redo för att ta det steget, det gör mig galen, jag behöver dig hos mig. En vecka, det är inte en lång tid. Som du sa "det är försent". Jag måste avsluta det, jag måste gå vidare, jag måste klara mig utan dig, jag måste.
Varför?!
Jag trodde att det var över, jag trodde att jag hade klarat det, jag insåg inte vad som kunde hända, inte förrän nu.. Jag vet om vad du har sagt, jag vet om vad jag har framför mig, jag vet att de första veckorna kommer att vara värst. Jag vill inte att detta ska vara ett hinder för mig, jag vill kunna leva tillsammans med dig.
Våra ord var trots allt sanna, "nu, då & föralltid". Fastän allt sprack, men du kom tillbaka trots dina ord. Du har bevisat att jag inte är vem som helst, utan att du vill att jag ska vara din och jag känner mig älskad men ändå förvirrad.
Det är svårt när jag inte tar upp det när jag är med dig, men tankarna kommer först efteråt. Trots att jag vet om att du ha de bästa svaren. "I know I let you down, but it's not like that now, this time I'll never let you go".
Ärligt talat, jag älskar dig än
Men jag vet inte om jag kan leva med dig.
Du är två olika personer beroende på tiden. Jag vet inte om jag ska gå vidare, jag vet inte om jag vill ta upp det med dig för jag vet nog svaret redan. Jag vill inte bli krossad igen, jag vill ha dig men jag vågar inte satsa och ta steget för jag vet att vi knappt känner varandra längre, det stör mig. Jag hatar mig själv för hur jag känner för dig.
Jag vet om att jag låter självisk. Detta kommer att få sitt slut och jag måste göra mig redo för att ta det steget, det gör mig galen, jag behöver dig hos mig. En vecka, det är inte en lång tid. Som du sa "det är försent". Jag måste avsluta det, jag måste gå vidare, jag måste klara mig utan dig, jag måste.
Varför?!
Jag trodde att det var över, jag trodde att jag hade klarat det, jag insåg inte vad som kunde hända, inte förrän nu.. Jag vet om vad du har sagt, jag vet om vad jag har framför mig, jag vet att de första veckorna kommer att vara värst. Jag vill inte att detta ska vara ett hinder för mig, jag vill kunna leva tillsammans med dig.
Våra ord var trots allt sanna, "nu, då & föralltid". Fastän allt sprack, men du kom tillbaka trots dina ord. Du har bevisat att jag inte är vem som helst, utan att du vill att jag ska vara din och jag känner mig älskad men ändå förvirrad.
Det är svårt när jag inte tar upp det när jag är med dig, men tankarna kommer först efteråt. Trots att jag vet om att du ha de bästa svaren. "I know I let you down, but it's not like that now, this time I'll never let you go".
Ärligt talat, jag älskar dig än
Men jag vet inte om jag kan leva med dig.
Kommentarer
Trackback
